Konstruktionsmaterial
Valet av material vid konstruktion av en detalj görs primärt ofta baserat på den aktuella detaljens behov beträffande hållfasthet, vikt och andra bulkegenskaper samt vilken tillverkningsmetod som är lämpligast och ger bäst produktionsekonomi. Det är dock mycket viktigt att välja ett material för produkten som även är lämpligt för aktuell ytbehandling.
De flesta material kan ytbehandlas med de flesta metoder med hjälp av anpassad förbehandling, samt för vissa fall på mellanskikt. För att få rimliga kostnader, bra prestanda hos beläggningen och låg risk för fel och problem i efterhand är det dock ytterst lämpligt att beakta de problem som föreligger för vissa material.
Stålmaterial
- Låglegerade och finkorniga material är de som vanligen lämpar sig bäst för ytbehandling
- På automatstål, med t.ex. högre svavel och manganhalter, kan utskiljningar av de skärbefrämjande tillsatserna på ytan av materialet orsaka porer och även i vissa fall ge vidhäftningsproblem.
- Stål med högre kolhalt innehåller vanligen karbidutskiljningar (särskilt i kombination med krom och wolfram) som kan orsaka porer i skiktet och om godset är härdat kan särskild förbehandling krävas för att få bra vidhäftning.
- Höghållfasta och härdade material (hårdhet över 30 HRC, eller >1 000 N/mm2) är känsliga för väteförsprödning, särskilt vid behandling i processer med dåligt strömutbyte såsom hårdförkromning och alkalisk förzinkning.
- Inneslutningar som åstadkommits vid en pressoperation, ger upphov till motsvarande inhomogent ytbehandlingsresultat.
- Varmvalsad stålplåt är svår att slipa och ger ett dåligt underlag för dekorativ ytbehandling på grund av valshud och oxidinneslutningar.
- Material som magnetiserats, t.ex. genom en tidigare bearbetning eller hantering med hjälp av magneter, drar till sig magnetiska partiklar i förbehandlingsbad och resultatet blir fel i ytbehandlingen (måste avmagnetiseras innan ytbehandling).
- Material med kraftiga ytföroreningar, såsom rost, svetsslagg eller rester från härdoperationer, måste ges en kraftigare förbehandling, vilket kan resultera i sämre ytfinish.
Gjutjärn
- Gjut- och aducergods, särskilt med hög fosforhalt, får ofta dålig täckning när de behandlas i alkaliska processer.
- Gjutjärn där kolet förekommer som grafit ger ofta upphov till porer, särskilt på bearbetade ytor. Grafit, som är elektriskt ledande, uppträder ”ädlare” än t.ex. koppar vilket kan orsaka galvanisk korrosion på angränsande metaller.
Pulverpressade material
- Grovkorniga material ger ofta upphov till ojämn betning, avfrätning längs korngränserna etc. Resultatet kan bli en ojämn yta eller porer i skiktet.
- Pulverpressat och sintrat material är ofta svårt att ytbehandla med bra resultat, särskilt om inte porositeten är mycket låg. Badvätskor som absorberas i materialet kan orsaka blåsor, dålig vidhäftning, porer och missfärgningar.
Aluminium
- Vid anodisering erhålls bäst resultat på legeringar med lågt legeringsinnehåll och låga föroreningshalter av främst koppar och järn
- Kräver för metallbeläggning särskild förbehandling och ofta mellanskikt för att ge god vidhäftning.
- Kisel- och kopparhaltiga aluminiumlegeringar är svåra att anodisera med gott resultat, i vissa fall kan det vara omöjligt.
- Aluminiumgjutgods kan inuti uppvisa en hög porositet som exponeras i bearbetade ytor och kan ge upphov till porer, missfärgningar och blåsbildning.
- Anodisering av aluminiumgjutgods ger oftast sämre skiktegenskaper och lägre skikttjocklekar än på plastiskt formade aluminiumlegeringar
Zinkgjutgods
- Zink kräver särskild förbehandling och ofta mellanskikt för att ge god vidhäftning.
- Zinkgjutgods kan inuti uppvisa en mycket hög porositet.
- Dessa exponeras i bearbetade ytor och kan ge upphov till porer och blåsbildning.
- Kan göra det svårt eller omöjligt att ytbehandla efter kraftig slipning.
Nickel- och koboltbaslegeringar
- Går att ytbehandla men kräver speciell betning och andra förbehandlingsprocesser.
Övriga metaller
- Magnesium, bly, beryllium och legeringar av dessa kräver särskild förbehandling och ofta mellanskikt för att ge god vidhäftning och inte förstöras vid metallbeläggning.
Konstruktionsplaster
- Går att metallbelägga men kräver speciell etsning och andra förbehandlingsprocesser med metalliska mellanskikt. Bäst lämpade är ABS-plaster men processer för andra typer av plaster förekommer även.
I praktiken är det så, att varje material måste provas i den kompletta process som skall användas. Därför är det viktigt att varje materialförändring uppmärksammas, även om det gäller små förändringar eller bara leverantörsbyte.
Användning av flera olika material som sätts samman före ytbehandling bör om möjligt undvikas, eftersom olika behandling av materialen kan krävas. Montering efter ytbehandling ger bättre resultat.
Att omytbehandla en detalj är ofta möjligt men ger vanligen försämring i finish om ytan inte återställs genom slipning, polering eller liknande före beläggning med det nya skiktet.
